Tre Månader Senare /Martin

Hej och hå!

Kul att se att Jonnie skrivit, dock inte så kul att humöret är som det är på honom. Men... jag kan säga att när jag träffade honom sist, så gick det knappt att känna igen skrället... *sjunger* "Suddenly-He´s not half the man he used to be..."

Men, jag då? Med LCHF och allt, undrar ni säkert... Tja... vad ska jag säga? Visst har jag gått ner, men inte mycket. Runt fem kilo genom att bara äta LCHF-käk, på tre månader. Inte så mycket som man är van vid från viktväktarna. Men... När jag satte min fot på gymmet igen, så började det hända saker. Har tränat nu i ca tre veckor. Stenhårt, som vanligt: Ca 4-6 gånger i veckan, snittpuls på 140 i minst en timme. Det känns jävligt bra, ska jag säga. Går inte ner i vikt så mycket, men jag formar om kroppen. Helt plötsligt börjar jag kunna ha de något mindre storlekarna igen. Och lite kul var det när jag häromdagen skulle ta på mig ett skärp, för att det behövdes för första gången på ett år eller så, och jag upptäckte att jag måste göra ett nytt hål.

Träning och LCHF, Funkar det? Jag måste säga ja. Eftersom jag inte smäller i mig några kolhydrater efteråt, som det flesta gör, så hämtas inte energin ifrån dem, utan från fettreserverna. Det verkar funka, och jag återhämtar mig riktigt snabbt.

Jag hade ju också bestämt mig för att köra stenhårt med LCHF i tre månader utan att fuska en enda gång. Och tro´t eller ej... Men jag har faktiskt inte fuskat en enda gång. Bara att klara medeltidsveckan på Gotland utan en enda droppe alkohol borde väl göra mig till martyrernas martyr?

Funkar LCHF som viktnedgångsmetod? Tja... Det gör det väl... Men inte så bra för mig. Det går för sakta. I kombination med träning känns det bättre, och jag måste nog säga att jag inte har en lika överjävlig hängmage nåmer.

Ska väga mig under veckan och se vad som har hänt.

Over and Sluts!

/Mart-Man

Ett långt uppehåll // Jonnie

Blogglusten har till stor del dött ut. Jag jobbar helt enkelt för mycket för att känna att jag har energi och ork att regelbundet skriva ner mina tankar.
Att det dessutom inte hänt så mycket på viktfronten på väldigt länge har också varit lite jobbigt att tackla och jag anklagar mig själv för mitt beroende av sötsaker.

Precis som under fastan före operationen kan jag inte släppa tankarna på mat så snart dem kommit insmygandes i mitt huvud. Min enda räddning från frossa är det fysiska faktum att jag inte kan äta så mycket längre.

Mitt (näst) största problem just nu (Ekonomin är alltid mitt allra största problem) är att mitt aktiva jobb på Securitas gör att jag verkligen måste se till att få i mig tillräckligt med energi för att röra mig så mycket som jag gör i jobbet. Att det ibland bli extremt stressigt också gör att det är väldigt svårt att hålla dem fasta mattiderna som man ska ha. Det har flera gånger hänt att jag får helt slut på energi om jag missat att äta på dem tiderna jag ska. Jag blir yrslig, svag och kallsvettas. Från första känningar tar det knappt 30 minuter innan jag är svimfärdig, och jag försöker nu alltid ha med mig en kylväska med mat som räcker för hela natten och lite extra för de riktigt tunga nätterna, när jag jobbar.

Men min älskade hustru fick upp mitt humör lite härom dagen då hon tog fram måttbandet istället för vågen och jag fick se att även om min vikt stått väldigt stilla så är det rejäl skillnad på måtten. Jag rör mig som sagt rejält mycket mer numera (öven om de alltid skulle behövas mer) och är glad över de få tillfällen jag kan synka in med träningen med Lillpubens Innebandy korplag.


En noggrann genomgång av året som gått planeras till årsdagen av min operation. Får se om skrivlust och ork infinner sig före detta.