Jag ska strax skriva det jag tänkte, men först vill jag reflektera lite över Mattias tidigare inlägg: När man är tjock, som jag, så finns det ingenting svårare än att börja att ta tag i det där skitjobbiga med att börja gå ner i vikt. För det är inte lätt. Det första steget alltså. Det är en enorm tröskel att ta sig över, att faktiskt byta livsstil på ett sätt som är ganska drastiskt. För en normalviktig låter detta kanske ganska obegripligt, men för en tjockis betyder mat och hur mycket man väger så mycket mer. Mat, och problemen runt omkring, är kanske en av de största delarna i livet. Mat och annat att stoppa i sig är en trygghet och en tillflykt som är väldigt lätt att använda för att känna tillfredsställelse. Så att ta steget från tryggheten och tillfredsställelsen ut i någonting okänt är svårt. Och nu kommer jag till det jag ville skriva om från början; När man väl tagit steget finns en hel värld att upptäcka. När man inte bara söker tillfredsställelse i kylskåpet så hittar man andra saker som gör livet värt att leva. Småsaker och stora saker, men nya saker. Och... Det går fort att vänja sig vid den nya livsstilen, det går lätt att vara stolt över sig själv när man gör någonting bra. Faktiskt.Just nu håller jag dessutom på att vänja mig vid att vara hungrig. Detta är dock inte meningen, men jag är så illa tvungen, när jag har gig var och varannan dag. Och jag äter ju som bekant inte på dagen innan gig. Sitter på tåget mot Malmö och skriver detta... Snart ska jag på scenen för Barnkanalen. Tur att jag har scenkläder som döljer det värsta hullet. Lägger upp en bild på hur jag kan se ut precis innan gig.
blivit liiite mindre så kände jag att jag fuskat för mycket.
Martin hävdade 
