lördag 24 april 2010

Paus i Bokföringen Skriver en Skvätt... /Martin

Yo, Slamdunk Mothafocka!

118,2 kg. Det var svaret på frågan ingen ställde, men som jag tyckte att jag borde skriva iallafall.
118,2 kg var den vikt jag startade på denna omgång... Helt sjukt. Förstår ni att gråten var nära där på Eriksdalsbadets kroppsvåg?

118,2
118,2
118,2

När jag berättade detta för min flickvän så sa hon bara: "Snälla Martin, kan du lova att du aldrig hamnar där igen?" Och jag vet att hon menar för min skull. Kan ni förstå vilken underbar människa hon är som håller ihop med en, trots att man ser ut som en jävla valross, med mustasch och allt?

Men... Nu har fem veckor förflutit och jag väger 103,8 kg.

Det är en viktminskning på 14,4 kg! Ni ser rätt! 14,4 kg på fem veckor. Bara 3,9 kg till, så ligger jag under hundra!

Vet ni hur mycket 14,4 kg gör för humöret och piggheten? Jag tog min dotter på en promenad i Tyresta Nationalpark idag till en eldplats,bdär vi grillade korv (Jag åt tonfisksallad), lekte och pratade. Det var en av de roligaste dagarna hittills i år.

Bara en sån sak som att kliva upp tidigt en lördag, göra sig iordning helt spontant och åka ut i skogen hade jag inte gjort för ett par månader sen.

Än är jag inte framme vid målet, men det kommer inte att bli några problem. Problemet blir att hålla mig kvar där. Men planerna för hur det ska gå till har börjat ta form...

Kommentera mera. Det inspirerar till fortsatt skrivande, och det hjälper till med att nå målet att veta att ni har koll på oss!

/Mart-Man

3 kommentarer:

Jenny Hedqvist sa...

Det är så fantastiskt bra gjort Martin! Du har en otrolig självdisciplin. Att du fortfarande orkar köra din hårda diet och ändå leka med dotra, jobba och sköta bokföring. Stort!
keep up the good work!

Hana_Caena sa...

WOW!!!
Jag e såå impad!
Så bra gjort och så roligt att kunna umgås på bättre sätt med dottra din ! Underbart!

Anonym sa...

Det är så jävla svårt att kämpa med vikten, vi är också tre stycken som försöker kämpa ihop, och alltid är det nån av oss som krisar. Förra veckan låste en av oss in sig med två paket Ben och jerry glass, djupt deprimerad in på bara benmärgen. Hon hade varit på en brandstaion och haft övning men upptäckte att det största skyddsoverallen var så trång att hon inte kunde böja sig. Dockan som hon skulle släcka brann därför upp. Som en stoppad korv fick hon stå där och ta emot en rejäl uppläxning av brandchefen.
/ Anna