Då är man här igen. För ett kort ögonblick i vart fall. Har ingen motivation alls. Inte att gå ner i vikt, inte att skriva om mina misslyckanden, inte att varje dag bränna fast fetknoppen i sinnet. Jag har ingen lust alls.
Finner ingen metod som är lockande. GI är ett undermedel, men det ett helvetes jobbit sånt. Som alla sätt att bli nån annan än den man är. Varför ska det kännas så jäkla viktigt att inte va den här mysfeta killen? Men med Bruce ord: I wanna change my clothes my hair my face. Ja, osså bodyn då. Men vill jag det? Jodå.
Problemet är bara att så fort jag inte ser mig själv är jag inte fet. Då är jag den där smala killen som dog nån gång runt när jag var 23, 24. Hela livet innan var jag smal som en Michel. Eller mindre internt, som en sticka. Nu är jag en ballong och har varit det så länge att jag knappt tror det när jag ser att det är 2009 och jag har fyllt 35.
Hur ska jag hitta motivationen? Motivationen att bli nåt annat, för man blir nåt annat i en annan kropp. Det är ju fan 15-20 % av mig själv som borde bort. Det lustiga är att jag gick upp typ tio kilo på ett år, så det är inte så länge sen som jag var mycket mindre, men då var jag också fet som ett hus och undrade hur det skulle få ett stopp.
Jaja. Nu vet ni i alla fall varför jag inte skriver. Jag vill inte. Som ett småbarn. Men kom i håg att jag är långt i från lika envis som Martin. Med andra ord kommer jag tillbaka. Men innan dess Yoga i sängen, that´s the shit!
Puss och kram!
Mattias
P.S. För den som ändå vill läsa mina ylanden om andra saker kan följa min jobblogg, www.stockholmsvanstern.se, där skriver jag massor hela dagarna vilket också kan förklara att jag inte är så där superskrivig privat just nu. D.S.
Finner ingen metod som är lockande. GI är ett undermedel, men det ett helvetes jobbit sånt. Som alla sätt att bli nån annan än den man är. Varför ska det kännas så jäkla viktigt att inte va den här mysfeta killen? Men med Bruce ord: I wanna change my clothes my hair my face. Ja, osså bodyn då. Men vill jag det? Jodå.
Problemet är bara att så fort jag inte ser mig själv är jag inte fet. Då är jag den där smala killen som dog nån gång runt när jag var 23, 24. Hela livet innan var jag smal som en Michel. Eller mindre internt, som en sticka. Nu är jag en ballong och har varit det så länge att jag knappt tror det när jag ser att det är 2009 och jag har fyllt 35.
Hur ska jag hitta motivationen? Motivationen att bli nåt annat, för man blir nåt annat i en annan kropp. Det är ju fan 15-20 % av mig själv som borde bort. Det lustiga är att jag gick upp typ tio kilo på ett år, så det är inte så länge sen som jag var mycket mindre, men då var jag också fet som ett hus och undrade hur det skulle få ett stopp.
Jaja. Nu vet ni i alla fall varför jag inte skriver. Jag vill inte. Som ett småbarn. Men kom i håg att jag är långt i från lika envis som Martin. Med andra ord kommer jag tillbaka. Men innan dess Yoga i sängen, that´s the shit!
Puss och kram!
Mattias
P.S. För den som ändå vill läsa mina ylanden om andra saker kan följa min jobblogg, www.stockholmsvanstern.se, där skriver jag massor hela dagarna vilket också kan förklara att jag inte är så där superskrivig privat just nu. D.S.
2 kommentarer:
Tyvärr behöver man ju en massa motivation för att det ska gå. Jag försökte både länge och väl och slutade alltid med att jag frossade och tröståt istället. Jag tycker helt klart att så länge du mår bra så ska du inte tvinga dig in i några viktideal, utan njuta av livet. Börjar din övervikt därimot skada dig (I mitt fall så gick jag upp 20 kilo på ett år och fick diabetes som följd) gäller det att hitta motivation snabbt.
Been there done that!
För mig var det så att jag kände mig typ "överviktig" medan jag i själva verket var smällfet. Så varje gång jag såg mig själv på foto så fick jag en mindre chock och tyckte så fruktansvärt illa om mig själv. Tröstade mig med mat och ja, så var det hela igång...
För mig fanns det till slut inget annat alternativ än operation. Jag hade testat det mesta och - precis som du skriver - tappat motivationen och liksom gett upp.
Jag har inga goda råd, det är DU som måste fundera på om det är värt att leva så som du gör nu. Tycker du inte det så finns det olika alternativ, varav du måste hitta någon som passar dig.
Det här låter så jävla präktigt; men man mår så jäkla mycket bättre redan när man gått ner en bråkdel av sin övervikt. Det är lättare att röra sig, magen mår bättre etc etc.
Hoppas du så småningom hittar din motivation Mattias!
Skicka en kommentar