Ett långt uppehåll // Jonnie

Blogglusten har till stor del dött ut. Jag jobbar helt enkelt för mycket för att känna att jag har energi och ork att regelbundet skriva ner mina tankar.
Att det dessutom inte hänt så mycket på viktfronten på väldigt länge har också varit lite jobbigt att tackla och jag anklagar mig själv för mitt beroende av sötsaker.

Precis som under fastan före operationen kan jag inte släppa tankarna på mat så snart dem kommit insmygandes i mitt huvud. Min enda räddning från frossa är det fysiska faktum att jag inte kan äta så mycket längre.

Mitt (näst) största problem just nu (Ekonomin är alltid mitt allra största problem) är att mitt aktiva jobb på Securitas gör att jag verkligen måste se till att få i mig tillräckligt med energi för att röra mig så mycket som jag gör i jobbet. Att det ibland bli extremt stressigt också gör att det är väldigt svårt att hålla dem fasta mattiderna som man ska ha. Det har flera gånger hänt att jag får helt slut på energi om jag missat att äta på dem tiderna jag ska. Jag blir yrslig, svag och kallsvettas. Från första känningar tar det knappt 30 minuter innan jag är svimfärdig, och jag försöker nu alltid ha med mig en kylväska med mat som räcker för hela natten och lite extra för de riktigt tunga nätterna, när jag jobbar.

Men min älskade hustru fick upp mitt humör lite härom dagen då hon tog fram måttbandet istället för vågen och jag fick se att även om min vikt stått väldigt stilla så är det rejäl skillnad på måtten. Jag rör mig som sagt rejält mycket mer numera (öven om de alltid skulle behövas mer) och är glad över de få tillfällen jag kan synka in med träningen med Lillpubens Innebandy korplag.


En noggrann genomgång av året som gått planeras till årsdagen av min operation. Får se om skrivlust och ork infinner sig före detta.