Hey allihopa!
Sitter här och väntar på att min dator ska backupa alla viktiga bilder, så jag passar på att uppdatera er om vad som händer...
Först vill jag börja med att tacka er som kommenterar! Ett par av er kämpar själva med vikten, eller åtminstone känner någon som gör det. Och det är fan inte lätt... Varken som överviktigt eller som anhörig. Det är verkligen skitkul och peppande, om än ibland deppande att höra era hejjarop och era historier. Det gör supermycket för en sån som jag att veta att ni har koll, och jag hoppas att vi på något sätt kan inspirera, trots att vi är ett gäng mysko filurer.
Men jag har kommit på en sak... Det är egentligen bara två saker som är svåra med att gå ner i vikt:
1: Att börja... På riktigt, inte låtsas halvbörja, utan på riktigt köra disciplinerat och stenhårt.
2: Att hålla vikten när man nått målet.
Själva viktnedgången är inte särskilt svårt, man ser hela tiden en ljusning när ens kämpande ger resultat.
Nu ska jag köra en riktigt dålig liknelse, men jag provar ändå...
Tänk er en skidåkare som ska köra femmilen, om nån nu är intresserad av skidåkning. Om nån inte är det, så är det hursomhelst antagligen skitjobbigt att åka skidor för allt man har, i fem mil, med ens värsta konkurrenter i hasorna. Men när skidåkaren väl har börjat köra för fullt, och märker att för varje tidsangivelse så drar denne ifrån klungan och skapar ett rejält försprång. Framgången föder framgång och adrenalin och syre pumpar energi i den egentligen utmattade kroppen... Och vår skidåkare vinner loppet med en farlig fart.
Skillnaden mellan att åka femmilen och att jobbammed vikten är att när skidåkaren går i mål, så får han/hon vila, medans en extjockis aldrig får slappna av helt, för då är det bara tillbaks till spåret... och kämpa mot ens värsta konkurrent... En själv...
Oj, där blev jag dryg. Men det får jag vara, för jag får skriva vad jag vill!
Nu till saken:
Jag har gått från fetast på bloggen, till den smalaste... åtminstone enligt BMI! Haha! Pilutta er, jävla tjockisar!
Tjohoo!
/Martin
Sitter här och väntar på att min dator ska backupa alla viktiga bilder, så jag passar på att uppdatera er om vad som händer...
Först vill jag börja med att tacka er som kommenterar! Ett par av er kämpar själva med vikten, eller åtminstone känner någon som gör det. Och det är fan inte lätt... Varken som överviktigt eller som anhörig. Det är verkligen skitkul och peppande, om än ibland deppande att höra era hejjarop och era historier. Det gör supermycket för en sån som jag att veta att ni har koll, och jag hoppas att vi på något sätt kan inspirera, trots att vi är ett gäng mysko filurer.
Men jag har kommit på en sak... Det är egentligen bara två saker som är svåra med att gå ner i vikt:
1: Att börja... På riktigt, inte låtsas halvbörja, utan på riktigt köra disciplinerat och stenhårt.
2: Att hålla vikten när man nått målet.
Själva viktnedgången är inte särskilt svårt, man ser hela tiden en ljusning när ens kämpande ger resultat.
Nu ska jag köra en riktigt dålig liknelse, men jag provar ändå...
Tänk er en skidåkare som ska köra femmilen, om nån nu är intresserad av skidåkning. Om nån inte är det, så är det hursomhelst antagligen skitjobbigt att åka skidor för allt man har, i fem mil, med ens värsta konkurrenter i hasorna. Men när skidåkaren väl har börjat köra för fullt, och märker att för varje tidsangivelse så drar denne ifrån klungan och skapar ett rejält försprång. Framgången föder framgång och adrenalin och syre pumpar energi i den egentligen utmattade kroppen... Och vår skidåkare vinner loppet med en farlig fart.
Skillnaden mellan att åka femmilen och att jobbammed vikten är att när skidåkaren går i mål, så får han/hon vila, medans en extjockis aldrig får slappna av helt, för då är det bara tillbaks till spåret... och kämpa mot ens värsta konkurrent... En själv...
Oj, där blev jag dryg. Men det får jag vara, för jag får skriva vad jag vill!
Nu till saken:
Jag har gått från fetast på bloggen, till den smalaste... åtminstone enligt BMI! Haha! Pilutta er, jävla tjockisar!
Tjohoo!
/Martin
2 kommentarer:
Jag tycker ni är jätteduktiga.
Att gå ner i vikt och hålla vikten är svårare än många tror. Det hade varit lättare om vi bara kunde sluta äta, men vi behöver lära oss hantera maten, att sluta äta helt är inte ett alternativ om man inte strävar efter ett väldigt kort liv.
Det svåra i det hela är inte nödvändigtvis att byta ut maten mot nyttigare alternativ, utan snarare livsstilsförändringen som måste till för att vi ska kunna stanna och hålla målvikten sen när det är dax.
Det handlar inte om att göra några små justeringar utan vi måste förändras, i grunden. lära om, lära rätt. Dessutom så följer med övervikt oftast andra problem som dåligt självförtroende och bagage vilket lett till övervikten från början.
Komplicerat och enormt individuellt.
Jag har slutat banta och lever bort min övervikt. Genom att utvecklas, våga förändra och våga tro på mig själv. Med hjälp av vänner och förebilder som stöttar och hejar på har jag levt bort 30 kg och gått från att aldrig träna till att träna 8-9 pass i veckan.
Jag har ungefär lika långt kvar och mår bättre än någonsin. Kampen fortsätter.
Eller hur!
Bra där. Och man måste vara så vansinnigt seriös med att man VILL byta livsstil, annars är man snart tillbaka...
Fantastiskt bra jobbat! 30 kg är två stycken min dotter!
/Martin
Skicka en kommentar