Hallå!
I dag börjar jag mitt offentliga viktminskningsliv. Det känns så där.
Jag ska på en gång erkänna att anledningen till att jag är snyggast och smalast redan nu inte alls har med de andra att göra, utan med att jag sedan typ den 6 juli käkat GI. Jag har med andra ord redan tappat en par grabbnävar fläsk. Jag har börjat kunna ha byxor jag inte kunnat ha på ett år. För nu kommer den största, och läskigaste nyheten. Jag har gått upp kanske 12-13 kilo på ett år. Anledning? Lättja? Ja. Lathet? Ja. Tristess? JAJAJA. Enough! Men också medicin som gjort att jag inte brytt mig om någonting direkt, så varför bry sig om man går upp i vikt som en noshörningsunge? (en kanske inte jättekul notering är att mitt rättstavningsprogram inte kan noshörningsunge och föreslår därför istället ätstörning!).
För ett år sen tränade jag en hel del, cyklade bort en isias, satsade på en halvmara och kände mig, förutom utbrändhet i ganska bra form och låg runt en sisådär 88-90 kilo. Sen styrketränade jag lite också och drog på mig några kilo till. Men det mina vänner var så klart MUSKLER. Men de finns inte kvar längre. De har jag arbetat om till vitt, plufsigt, bristningsfullt fläsk.
Eftersom jag inte har någon sån där stilig bild från när jag var som tyngst, som de andra måste ståta med, kan jag visa en annan inte helt läcker bild på mig själv som ändå gör att man kan få en känsla för var jag var nånstans.
Nåväl. Den här dagen. Började lugnt och sansat med ett besök i Martins studio efter en frukost bestående av hallon och blåbärsmix i honungsyoghurt. Honungsyoghurten är lite GI-fuskig, men det är i vart fall det näst bästa yoghurtalternativet. Det bästa, den naturella, som ur GI-synpunkt är alldeles utmärkt smakar faan bajs, och bajs är inte så gott till frukost varje dag. Dessutom drack jag en kopp svart te. En last som inte är så bra. Vanligtvis drar jag i mig två ägg också på morgonen för att hålla mig riktigt mätt fram till lunch. Det funkar oftast bra. När allt kommer omkring är GI-frukostar goda, mättande och nyttiga. Det är svårt att slå!
När vi satt och pillade med den här bloggen där hos Martin kom ett mess från Siv på jobbet. (Ja, jag har ett jobb, kan man säga. Rehabjobb på partiets kansli i Stadshuset. Den som har vackrare utsikt än jag på jobbet får bjuda dit mig innan jag tror påt!). "Skulle inte du va på Bostadsforum i dag?". "EEEEEH". Blev min något tafatta respons, "jo, men det är ju på onsdag" och så vidare. Så klart hade jag fel och fick slänga mig i en taxi och glida i väg till den sista timmen på forumet och den efterkommande lunchen, och det är den som är intressant i sammanhanget.
Så klart är den inte direkt anpassad för mig som fetknopp, det är en så asagod potatismos att man kan tro att det var Oden som gjort den. Var omöjligt att inte trycka i sig lite för mycket potatiskolhydrater. (Jag ska diskutera mer om potatis och GI i nåt annat inlägg). Dessutom hade de ett så satans gott bröd att jag bara var tvungen att ta för mycket. Men det var mörkt så det var nog ganska GI-igt i alla fall. Men stress är dumt så jag åt upp efterrätten också.
Men precis innan jag skulle ta lunchen ringde Jarno, min sons förskolemagister och säger att jag måste hämta grabben som blitt förkyld. Stressnivån stiger med andra ord ytterligare och det är omöjligt att inte tänka att man ska dra den sista colan när man ilar förbi pressbyrån. Jag stoppar den och en rykande ny Focus i fickan och hastar ner i tunnelbanan.
Gud är dock på sitt lite underliga vis på min sida och får mig att utan att märka det tappa cola-flaskan när jag går med näsan i en artikel om ryskpropaganda. Med andra ord ingen sista cola för mig i dag.
Så. Vad har jag ätit mer i dag. Köttfärssås och spaghetti. Naturligtvis är pastan sån där fullkornspasta som är fullgott GI-iga. Så det är rätt bra. Men jag är så trött när jag kommer hem att jag bara måste ha socker, det finns inget annat alternativ. Letar därför fram Martins sambos utsökta hemgjorda saft som Martin något lömskt gav mig i går. Dessutom står det en i ögonfallande och frestande Cola i kylskåpet som tack och lov min sambo börjar sätta i sig. Jag får mindre än halva och kan konstatera att jag nog inte gick ner några kilon i dag, men kanske inte heller upp några. Om en vecka får vi svaret. Nu usel amerikansk action!
Cee ya!
Mattias
I dag börjar jag mitt offentliga viktminskningsliv. Det känns så där.
Jag ska på en gång erkänna att anledningen till att jag är snyggast och smalast redan nu inte alls har med de andra att göra, utan med att jag sedan typ den 6 juli käkat GI. Jag har med andra ord redan tappat en par grabbnävar fläsk. Jag har börjat kunna ha byxor jag inte kunnat ha på ett år. För nu kommer den största, och läskigaste nyheten. Jag har gått upp kanske 12-13 kilo på ett år. Anledning? Lättja? Ja. Lathet? Ja. Tristess? JAJAJA. Enough! Men också medicin som gjort att jag inte brytt mig om någonting direkt, så varför bry sig om man går upp i vikt som en noshörningsunge? (en kanske inte jättekul notering är att mitt rättstavningsprogram inte kan noshörningsunge och föreslår därför istället ätstörning!).
För ett år sen tränade jag en hel del, cyklade bort en isias, satsade på en halvmara och kände mig, förutom utbrändhet i ganska bra form och låg runt en sisådär 88-90 kilo. Sen styrketränade jag lite också och drog på mig några kilo till. Men det mina vänner var så klart MUSKLER. Men de finns inte kvar längre. De har jag arbetat om till vitt, plufsigt, bristningsfullt fläsk.
Eftersom jag inte har någon sån där stilig bild från när jag var som tyngst, som de andra måste ståta med, kan jag visa en annan inte helt läcker bild på mig själv som ändå gör att man kan få en känsla för var jag var nånstans.
Nåväl. Den här dagen. Började lugnt och sansat med ett besök i Martins studio efter en frukost bestående av hallon och blåbärsmix i honungsyoghurt. Honungsyoghurten är lite GI-fuskig, men det är i vart fall det näst bästa yoghurtalternativet. Det bästa, den naturella, som ur GI-synpunkt är alldeles utmärkt smakar faan bajs, och bajs är inte så gott till frukost varje dag. Dessutom drack jag en kopp svart te. En last som inte är så bra. Vanligtvis drar jag i mig två ägg också på morgonen för att hålla mig riktigt mätt fram till lunch. Det funkar oftast bra. När allt kommer omkring är GI-frukostar goda, mättande och nyttiga. Det är svårt att slå!
När vi satt och pillade med den här bloggen där hos Martin kom ett mess från Siv på jobbet. (Ja, jag har ett jobb, kan man säga. Rehabjobb på partiets kansli i Stadshuset. Den som har vackrare utsikt än jag på jobbet får bjuda dit mig innan jag tror påt!). "Skulle inte du va på Bostadsforum i dag?". "EEEEEH". Blev min något tafatta respons, "jo, men det är ju på onsdag" och så vidare. Så klart hade jag fel och fick slänga mig i en taxi och glida i väg till den sista timmen på forumet och den efterkommande lunchen, och det är den som är intressant i sammanhanget.
Så klart är den inte direkt anpassad för mig som fetknopp, det är en så asagod potatismos att man kan tro att det var Oden som gjort den. Var omöjligt att inte trycka i sig lite för mycket potatiskolhydrater. (Jag ska diskutera mer om potatis och GI i nåt annat inlägg). Dessutom hade de ett så satans gott bröd att jag bara var tvungen att ta för mycket. Men det var mörkt så det var nog ganska GI-igt i alla fall. Men stress är dumt så jag åt upp efterrätten också.
Men precis innan jag skulle ta lunchen ringde Jarno, min sons förskolemagister och säger att jag måste hämta grabben som blitt förkyld. Stressnivån stiger med andra ord ytterligare och det är omöjligt att inte tänka att man ska dra den sista colan när man ilar förbi pressbyrån. Jag stoppar den och en rykande ny Focus i fickan och hastar ner i tunnelbanan.
Gud är dock på sitt lite underliga vis på min sida och får mig att utan att märka det tappa cola-flaskan när jag går med näsan i en artikel om ryskpropaganda. Med andra ord ingen sista cola för mig i dag.
Så. Vad har jag ätit mer i dag. Köttfärssås och spaghetti. Naturligtvis är pastan sån där fullkornspasta som är fullgott GI-iga. Så det är rätt bra. Men jag är så trött när jag kommer hem att jag bara måste ha socker, det finns inget annat alternativ. Letar därför fram Martins sambos utsökta hemgjorda saft som Martin något lömskt gav mig i går. Dessutom står det en i ögonfallande och frestande Cola i kylskåpet som tack och lov min sambo börjar sätta i sig. Jag får mindre än halva och kan konstatera att jag nog inte gick ner några kilon i dag, men kanske inte heller upp några. Om en vecka får vi svaret. Nu usel amerikansk action!
Cee ya!
Mattias
2 kommentarer:
Kör hårt Mattias!
Ville bara poängtera att det faktiskt var jag, Martin som kokade dendära saften... ;)
Amen. Inger sa faktiskt att hon skulle göra saft!
Skicka en kommentar