Hemma igen // Jonnie

En härlig känsla att slippa från sjukhuset, även om jag känt mig ruggigt väl behandlad och omhändertagen. Jag har under hela tiden försökt komma ihåg så mycket detaljer som möjligt men under narkosläkaren magiska pulver har man inte så mycket att säga till om. Så dessa dagar har gått absurt fort.

Tisdag natt var tung. Jag var fruktansvärt nervös och ska erkänna att jag gråtandes skrev ett avskedsbrev till min fru med ett par sista ord utifall jag skulle ha oturen att hamna bland de procent som läkarna måste nämna i samband med att de förklarar riskerna med ingreppet. Mitt mål var dock att hon aldrig skulle behöva läsa det, något jag med glädje kunna infria igår eftermiddag när jag kom åt min laptop för första gången... men nu går jag händelserna i förväg.

Onsdag morgon börjades kl 05.10 med samma procedur som innan jag lagt mig, en rejäl dusch med alkoholdoftande tvålar jag fått från sjukhuset. Därefter blev det en stadig frukost beståendes av ett halvt glas vatten för att sedan ta sig genom -17 graders kyla till Hudiksvall.

Väl framme vinkar jag av min mor som skjutsat mig, tar ett djup andetag, stänger av mobiltelefonen medan en snabb fundering om jag någonsin kommer slå på den igen går igenom huvudet. Stoppar ner telefonen och dem tankarna och bestämmer mig där och då, att det blir fan inget av med sånt skit. Med huvudet högt går jag sedan in till sjukhuset och direkt upp dagskirurgen. Utanför står en samling folk som precis som jag väntar på att få bli uppskurna. Jag låter huvan täcka mitt huvud då jag inte känner mig social, och spenderar några minuter med att studera dem andra och försöka komma på vad dem eventuellt ska operera.

Dörren öppnas och mitt namn ropas ut först. Tas in i ett litet omklädningsrum som fick mig att tänka på gympan på Gymnasiet. Fick Landstinget Unisex Mode på mig (Troligen världens fulaste underkläder) och fick sedan stig in i en "relaxavdelning" med dämpat ljus och mjuka fåtöljer. Där gick en sköterska igenom mina uppgifter och gav mig en handfull lustiga piller i olika former och färger. Hon förklarade sakkunnigt vad dem alla var till för, jag nickade och kämpade med att försöka svälja dem. Kändes som att försöka vissla efter man ätit 10 mariekex, så jag fick till slut tigga mer vatten för att skölja ner dem sista nu halvupplösta illasmakande pillren.


Därefter fick jag lägga mig ner på en klassisk sjukhussäng, vänta i 20 minuter, och lagomt när jag börjar inse att klockan inte är åtta på morgonen ens, rullar dem in mig i samma sal som dem använde för att obduscera aliens i Area 51. Lampor och folk överallt. Jag får order om att strippa av mig allt utom den lövtunna sjukhussärken och känner mig nu rejält naken och utlämnad medan tre sköterskor spänner fast mig i en bänk, samtidigt som en klämkäck kille förkunnar att han är den som ska söva mig och börjar trycka feta nålar i min hand och arm allt medan han skojar och skämtar om att jag minsann var en seg rackare. Börjar nu bli lite groggy och bryr mig därför inte om att enss försöka vara lika lustig tillbaka. Får en syrgasmask på mig och order om att andas djupt.
Dags att sova säger en kvinna som jag inte ser, och börjar berätta om en sandstrand och lugna vågor.... och så vaknar jag av ett starkt ljus och någon som knuffar på mig. "Försök flytta kroppen" säger någon och trycker mig i sidan och panikartat gör jag tydligen det för det dunsar till och jag landar i en hög av fluffiga kuddar och lakan. "Dags att vakna" säger någon och jag säger något i stil med "ok.." och somnar om.

Resten av onsdagen är en enda dimma. Jag har vaga minnen om att läkaren kommer in och säger något om högt puls, samt att jag talar i telefon med Jenny. Minns inte ett ord vad jag sagt till någon av dem, medan det var säkert något utstuderat och kvickt. Mest av allt minns jag att sängen är för liten för mig och jag hatar att ha fötterna mot plankan i sänggaveln.

Klockan 21 på kvällen är jag förflyttad in i ett mindre rum där två sköterskor talar lugnt och stilla med mig och först då börjar jag få ett hum om vart jag är och vad som gjorts.


Jag får hjälp att försöka resa mig upp, men blir snabbt illamående och svimfärdig och får mer syrgas och lägga mig igen. Strax efter klockan 22 vaknar jag igen och denna gång lyckas jag ta mig upp till stående och med en Rullator Delux ta mig till en toalett där jag blir sittandes och får mer eller mindre krysta ut kisset trots att man vid detta läge var enormt kissnödig.

Efteråt får jag ringa min fru igen och hålla ett lite vettigare samtal. Sjuksystrarna fortsätter cirkla runt mig hela natten och bjuda på smärtstillande så fort jag stönar.



Shit vad långt detta blev.. jag behöver en paus och mer smärtstillande. Återkommer med Torsdag och Fredag när jag har ork nog.

Bild 1 - Jonnie i Landstingets Unisex Mode, sista minuten före drogerna
Bild 2 - Jonnie ihoplappad efter operationen.